BERÄTTELSEN BAKOM FÖRESTÄLLNINGEN
Ramayana-berättelsen berättad vid Kecak-föreställningen i Uluwatu
Prins Rama, hans bortrövade hustru Sita, en apgeneral och en brinnande stad – Kecak-kören dramatiserar en del av ett av Asiens äldsta epos på en scen uppe på en klippa.
Se Uluwatu Kecak-biljetter på GetYourGuide ↗Chanten bakom det episka
Ramayana är ett av hinduismens stora epos och berättar historien om prins Rama, hans hustru Sita och den långa kampen för att återförena dem efter att Sita blivit bortförd. Berättelsen berättas i Syd- och Sydostasien i dussintals språk och konstformer, och på Bali möter man den i tempelreliefer, skuggspelsteater och flera danstraditioner – Kecak är helt enkelt det internationellt mest kända uttrycket för den. De flesta föreställningar vid Uluwatu fokuserar på en central del av det långa eposet: bortförandet av Sita och kriget som utkämpas för att vinna tillbaka henne.
Kidnappningen av Sita
I de flesta Kecak-föreställningar dramatiseras ett avsnitt där demonkungen Ravana, härskare över öriket Lanka, blir besatt av Sita och lurar Rama och hans bror bort från deras skogsläger med en list innan han griper henne och för bort henne i en flygande vagn. Det är hela dramats utlösande handling – allt som följer, sökandet, alliansen med aparmén och den slutliga striden, flödar ur just detta enda bortförande. På scen blir den sjungande kören både skog, vagn och tumult i ett när scenen vecklas ut.
Hanuman, apgeneralen
Hanuman är eposets mest älskade gestalt: en apgeneral med övermänsklig styrka och förmågan att ta sig över enorma avstånd, som tjänar Rama med total lojalitet. Han skickas ut för att finna Sita, tar sig över till Lanka, hittar henne i fångenskap och överlämnar en ring från Rama som bevis på att hjälp är på väg. Han tillfångatas och förs inför Ravanos hov, där han förnedras – och i den mest kända versionen av episoden lindas hans svans in i tyg och sätts i brand. Han lyckas fly och använder samma brinnande svans för att sätta eld på delar av staden innan han återvänder till Rama.
Varför föreställningen slutar i eld
Den dramatiska eldsekvens som avslutar de flesta Uluwatu-föreställningar hämtar sin symbolik från denna del av berättelsen – elden som både straff och vedergällning, och som den visuella kulmen på Ramayanas centrala trotshandling. I praktiken behandlas ofta eldtransfinalen som ett separat inslag i föreställningen, rotad i samma sanghyang-trans-tradition som Kecak själv vuxit ur, där en utövare sägs gå in i trans innan hen sparkar sönder en hög av brinnande kokosnötskal. Olika tolkningar knyter den till berättelsen med varierande grad av bokstavlighet, men symboliken – elden som vändpunkten – är konsekvent.
Återföreningen, bakom kulisserna
Den fullständiga Ramayana fortsätter långt bortom vad en timmes föreställning kan täcka: Rama allierar sig med apkungen Sugriva, aparmén bygger en vägbank till Lanka, ett krig utkämpas, Ravana besegras, och Rama och Sita återförenas till slut på andra sidan konflikten. Uluwatus Kecak dramatiserar vanligtvis bara de inledande delarna av den bågen – bortförandet, sökandet och eldsekvensen – snarare än hela fälttåget, vilket är en anledning till att föreställningen håller sig till en tight timme i stället för de flera nätter långa berättelser som eposet ibland får på andra håll på Bali.