ATT FÖRSTÅ KONSTFORMEN
Vad är Kecak-dansen? Balis apbesvärjelse förklarad
Ingen gamelan, inga trummor, inga strängar — Kecak är Balis enda stora dans som byggs helt av den mänskliga rösten. Så här fungerar "apkören" i praktiken.
Se Uluwatu Kecak-biljetter på GetYourGuide ↗En kör, inte en orkester
Nästan all balinesisk dans framförs till en gamelanorkester med gongar, metallofoner och trummor. Kecak är undantaget: hela ljudbilden kommer från dussintals barbröstade män som sitter i koncentriska ringar och stämmer upp i den sammanflätade stavelsen "cak" i överlappande rytmiska lager. Det finns inget instrument på scenen alls – kören står för slagverk, melodi och stämning enbart med röst, händer och kropp, vilket är anledningen till att Kecak upplevs så annorlunda jämfört med en konventionell balinesisk dansdrama och varför den fått smeknamnet "monkey chant": det pladdrande, skiktade "cak-cak-cak" liknades av tidiga västerländska observatörer vid en flock apor.
Byggd på en äldre tranceritual
Kecak är inte i sig en urgammal tempeldans – den formades på 1930-talet ur sanghyang, en betydligt äldre balinesisk trance-ritual där utövarna sjöng i tro att de kunde locka andar in i dansarna för att skydda en by eller avvärja sjukdom. Den balinesiske artisten Wayan Limbak tillskrivs äran att ha omformat sanghyangens hypnotiska ”cak”-sång till en iscensatt föreställning, i samarbete med den tyske målaren Walter Spies, som då var bosatt på Bali och hjälpte till att forma den så att den blev begriplig för en utomstående publik. Resultatet behöll sångens trance-rituella kraft men lade ett narrativ ovanpå.
Varför Ramayana ympades på
I stället för att uppfinna en ny berättelse har dansens skapare satt sången till scener ur Ramayana, det hinduiska epos som redan är välkänt över hela Bali genom tempelristningar, skuggspel och äldre dansformer. Kören gör dubbel tjänst genom hela föreställningen: ibland är den helt enkelt en vägg av rytmiskt ljud, och i andra ögonblick blir ringarna av sjungande män bokstavligen en del av berättelsen – de lyfter armarna för att forma en skog, sluter leden för att antyda en slaglinje, eller svajar som havet Hanuman hoppar över. Det är delvis sång, delvis kör, delvis ett levande scenbygge.
Hur sången byggs upp
“Cak”-mönstret är inte slumpmässiga rop – det är uppbyggt av sammanlänkade rytmiska celler, där olika delar av kören sjunger lätt förskjutna mönster som låser ihop till en tät, hypnotisk textur, inte olikt de sammanflätade gongmönstren i en gamelan – men helt skapat med rösten. En ledande sångare eller berättare (dalangen) sjunger de partier som bär Ramayanas handling och karaktärsröster, medan den sittande kören driver den rytmiska motorn under. Att se hur mönstren byggs upp, faller bort och återvänder är för många förstagångsbesökare mer fascinerande än själva berättelsen.
Från byscener till Uluwatu
Kecak föddes på vanliga byscener, och olika versioner framförs fortfarande på flera håll runt om på Bali. Föreställningen i Uluwatu är en av de mest kända miljöerna för den på hela ön, framför allt tack vare platsen: showen spelas i en specialbyggd friluftsamfiteater vid kanten av Pura Luhur Uluwatu, ett klipptempel vid havet, med föreställningar som tajmats så att de avslutas när solen går ner över Indiska oceanen bakom scenen. Sången och miljön var från början inte kopplade till varandra – det är just kombinationen som gjort just denna version berömd.